Kring Wrethalla

”En minnesrik dag i Kimito ungdomsförenings historia blev utan tvivel den 20 november 1917”, skrev Adèle Weman i sitt anteckningshäfte. År 1917 blev säkert ett minnesrikt år också för fröken Weman själv. Hon pensionerades då från sin lärarinnetjänst vid Vreta folkskola. Där hade hon undervisat i över 30 år tillsammans med kollegan Nils Oskar Jansson, mannen som grundade Kimito ungdomsförening och Sagalunds museum.

År 1917 hade föreningen 114 medlemmar. Ordförande Axel Österberg, som var lärare vid Tjuda folkskola, var en både dynamisk och enväldig ledare för föreningen. Vice ordförande Erik Hildén, som var veterinär, var musikaliskt begåvad och intresserad av folkdans. Hildén var medlem i föreningens sångkör och torde också ha spelat med i föreningens hornorkester. Sekreteraren Elis Karlsson, som var lärare vid Pederså folkskola, var litterärt begåvad och medverkade i föreningens teaterstycken. Bonden Evert Granqvist, hemma i Elmdal, var kassör.

Kimito ungdomsförening hade år 1917 verkat i 29 år och var redan då en förebild för andra. Föreningen hade en mångsidig verksamhet och gjorde ett banbrytande kulturellt arbete på landsbygden. Den röda tråden i föreningens verksamhet var att ge ungdomen meningsfull sysselsättning. För många blev ungdomsföreningen en fortsättning på folkskolan.

Föreningen hade redan 1906 grundat en småbrukarskola, som 1914 delades upp i en lantmanna- och en husmodersskola. Hösten 1917 anmälde sig 18 elever till lantmannaskolan, men undervisningen i lantmannaskolan måste avbrytas. Läsåret 1918-1919 var skolan stängd.

Husmodersskolan hade 25 elever. I årsberättelsen 1917 nämns att husmodersskolan inte fått något anslag vare sig av staten eller från Kimito sparbank och att man tack vare ett bidrag på 2000 mk från Svenska Kulturfonden kunnat klara av de löpande utgifterna. Samma år beviljade K. A. Wasastjerna, ägare till Strömma gård, personligen skolan ett lån på 3000 mk.

Hösten 1917 förutspåddes en kommande hungersnöd i landet. På föreningsmötet i september refererade föreståndarinnan för husmodersskolan Thyra Lindholm frågan om nödbröd. Hon inskärpte faran om den likgiltiga inställning befolkningen i Kimito hade till insamling av lava för brödframställning. Även statens instruktör i livsmedelsfrågor Ellen Holmén delgav föreningsmedlemmarna sin syn på behovet av vegetabilisk föda under kommande kristider.

Ett intressant initiativ tog föreningens ordförande Axel Österberg i januari 1917. På månadsmötet föreslog han att man skulle inrätta en fast folkhögskola i Kimito. Skärgårdens folkhögskola var just då förlagd i Kimito och verksamheten skulle läggas ned. Någon större förståelse vann inte Österbergs förslag inom ungdomsföreningen.

Ungdomsföreningen upprätthöll också en egen småbarnsskola, som verkade i ungdomsföreningslokalen Wrethalla. Administrativt hörde den till Vreta folkskoledistrikt. Skolan verkade även år 1917, men 20 november blev en minnesrik dag åtminstone för dem som då var i skolan. Adèle Weman berättar: “På dagen medan småskolan arbetade i Wrethalla trängde en hop rödgardister eskorterade av tjugo väpnade ryska soldater in i föreningshuset. De vidtog inför de skräckslagna barnen och lärarinnan med en grundlig husundersökning. Lås till rum, garderober och kistor bröts upp med bajonetter och innehållet spriddes ut över golven. De sökte vapen, som kunde vara gömda i föreningshuset. Efter undersökningen avtågade truppen utan att ha hittat något vapen.”

Föreningen hade ett eget bibliotek, som år 1917 torde ha varit Kimitoöns största lånebibliotek. Sigrid Dahl var bibliotekarie och bokbeståndet uppgick till över 1500 band. Föreningen utgav en egen handskriven tidning Ljusglimten.

Men det var nog ändå teatern och folkdansen som gjorde Kimito ungdomsförening känd i hela Svenskfinland. Föreningen arrangerade ofta soaréer och turnerade med sina soaréprogram t.o.m. till Stockholm.

6.1.1917 hade föreningen traditionsenligt teaterpremiär på trettondagen. Stycket som spelades var Mossbölegubbarna av Adèle Weman. Mossbölegubbarna är en tidstypisk folkkomedi om en rik bonddotter som förälskar sig i en fattig dräng.

Folkdansen eller kostymdansen som den då allmänt kallades var ett naturligt inslag i föreningens fester. Diskussionen om folkdräkten eller bygdedräkten var vid dessa tider aktuell. På ungdomsföreningens septembermöte 1917 tog husmodersskolans föreståndarinna Thyra Lindholm upp frågan om föreningen kunde godkänna skolans dräkt som kimitodräkten. Tyvärr finns husmodersskolans förslag inte bevarad, så vi vet inte hur den såg ut. Förslaget föll kanske i glömska därför att det fanns viktigare saker att tänka på just då.

År 1917 var Kimito ungdomsförenings lokal Wrethalla i Vreta by i Kimito ett kulturcentrum. Invid Wrethalla fanns lantmanna- och husmodersskolan. Ett stenkast från Wrethalla fanns Vreta folkskola och Janssons hembygdsmuseum. Bakom Wrethalla byggde ungdomsföreningen Villa Sagalund, en rödmålad villa i två våningar med bostäder för Adèle Weman och Nils Oskar Jansson. Fröken Weman flyttade in i villan 1917.

I ett brev daterat i april 1917 skriver Adèle Weman: “Samtalsämnet är politik, endast politik, hypoteser och antaganden, tro och otro, hopp och tvivel. Det uppstår sannerligen aldrig en paus i samtalet, konversationstråden löper som spunnen på nornornas slända – frågan är blott på hurudant sätt nornorna vill spinna framtidens trådar för oss. --- Vad är kundskap, vad är bildning? Har vår kamp ej ett större värde, ej ett högre krav vårt hopp?”

Adèle Weman tycks själv ha trott på en ljusare framtid. År 1917 skrev hon i sitt dikthäfte: “På stjärnljus stig jag mötte dig, i dina ögons djup jag länge såg. Och nu förstod jag allt, min dröm du var. På tysta frågor gav din blick mig svar. Ja, nu förstod jag allt, min vackra dröm i din gestalt med vårfriskt mod framför mig stod. Min dröm du var. Jag log, du log och stjärnan lyste klar.”